En vecka senare..

Nu har det ungefär gått en och en halv vecka sen Stella (andningsmaskin) kom hem till oss och det har varit med blandade känslor. Vi blev så glada när Andreas faktiskt accepterade andningsmasken i fyra timmar under den första natten här hemma och man fick känslan av att han sov som en prins, med lugna, djupa andetag. Det här skulle gå bra.

Bakslaget kom dagen efter då han var genomförkyld och tät i näsan och väldigt hängig. Ja det var ju typiskt, vi som verkligen kände att vi var på gång och att det skulle funka så bra. Men nu fanns det i bakhuvudet istället det läkarna skrämt oss med på Astrid Lindgren att hans värden var så dåliga att dom inte trodde han skulle klara en rejäl infektion eller lunginflammation.
Det kändes ju lite jobbigt, så det vara bara att få i honom massor av honungsvatten, inhalera med koksalstlösning, näsdroppar och efter råd med läkaren även antibiotika. Inga infektioner här tack!!

Bara att börja om från början, och det var ju lite frustrerande eftersom han skulle egentligen behöva masken när han är dålig för att underlätta andningen men han totalvägrade och det kan man förstå när han var så tät i näsan som han var...

Men nu har den gett med sig, den eländiga förkylningen, man hör ju fortfarande att han är lite nasal och hes men han är så pass ok att han kan använda masken. Fast hesheten kan ju bero på att han är i målbrottet.... :-)

Så nu har han faktiskt använt masken två nätter och haft den en stund på dagen, han har inte velat haft den hela natten utan nånstans mellan 3-4 timmar, och det får man ju vara riktigt nöjd med. Och  han blir piggare av den tycker vi. Så nu är det bara att kämpa vidare, men Andreas är en bestämd ung herre och vi har fått känslan av att han accepterar den när han verkligen är i behov av den och blir riktigt förbannad när vi försöker sätta på den när han inte tycker att han behöver den. Så där har vi inte mycket att sätta emot utan bara att acceptera :)